Vi lägger mörkret bakom oss, ovissheten….

Något börjar spira i oss. Först känns det knappt alls, kanske som en svag längtan, en förhoppning om vad framtiden kan bära med sig.

Såsom det lilla fröet, som till slut sprängs och en liten gnutta grönt vågar visa sig. Vågar jag följa med i känslan i mig som gror? Vågar jag ta ett språng och låta det växa sig starkare? Finns det någon eller något runt mig som jag kan låna kraft av? Som kan hjälpa mig, dela med sig av sitt mod och sin energi. Tillsammans kanske vi vågar.

Känner du vågskålen? Vara kvar i det gamla (kanske inte så lockande?) eller våga mig ut och upptäcka något nytt? (superläskigt men även en lite kittlande känsla, spänning?) Kanske inte med Ronjas vårskrik, utan på mitt eget sätt.

Jag hade en klok chef en gång. Hon sa alltid;

-Vi gör det tillsammans!

Lycka till allihopa!