Mitt liv är mitt och ingen ska ta det ifrån mig. Vad jag har vill jag ge helt av fri vilja när mitt hjärta är redo och stunden inne. Ingen har någon rätt till mig. Ingen enda. Ingen känner min väg. Inte heller jag känner den men den blir synlig för mig medan jag vandrar.

Bara den kan jag leva nära som bejakar att jag drar mig undan som hejdar sig vid mina gränser och inte hotas av min tystnad. Den som hävdar sin rätt till mig dödar min glädje kväver min kärlek tar mitt liv. Från den människan går jag bort även om hon skulle vara min mor, min man, mitt barn.

Den som kräver min kärlek hindrar mig att älska. Den som tar hindrar mig att ge. Den som tar mig mister mig. Men den som litar på livet ger min kärlek vingar. Livet som inte kan styras som är vågor och vind och färdas sin egen väg.

Jag är ett vindens barn som inte kan fångas levande. Jag är en grå liten fågel som förstummas i fångenskap och dör. Men i frihetens rymd och nattens tystnad sjunger jag lycklig utan att bli trött som lärkan min syster och broder näktergal.

Vinden blåser vart den vill. Jag är vindens barn. Ingen kan mäta min värld följa min färd fånga mitt namn. Jag är vindens barn.

Margareta Melin